Our heroes Henry and Garreth!

Här skall ni få höra vad vi råkat ut för!!!

Först några ord på engelska till våra hjältar Mr Henry Horne som är sales and operations manager at Hobbiton tours samt till Matamata Police Officer Garreth Agustus.

Once again a BIG thank you for finding and helping us in our difficult situation. We are sorry that the writing down is in Swedish and not in English.

We have tried to tell the story as it was for the people back home. Now we are staying a few days in Queenstown to look at all the fantastic places down here and also try the Shotover Jet.

Take care, you are our heroes!

Pernilla and Christian

Vi kom inte till Queenstown (längst söderut i Southland på New Zeeland) som var planen då den flighten var full. Istället hamnade vi i Auckland (längst norrut i Northland). Nort/Southland är NZ:s två huvudöar. Så i stället för att hamna i Ystad så hamnade vi i Kiruna typ!

Nåväl, här är det ju tvärtom med vädersträcken. Söder är kallast och norr är varmast. Vi tog ett snabbt litet familjemöte om vad vi skulle hitta på och kom fram till att vi skulle åka till Rotora som är en liten by i bergen med mycket termalisk aktivitet (Gejsrar, muddholes, varma källor etc.).

Många har sagt det före oss men det tål absolut att upprepas.

Detta land kan inte beskrivas i ord eller bilder utan måste upplevas. Oturligt nog så ligger det så långt bort som vi Svenskar kan resa om vi inte skall ge oss iväg till månen igen.

När vi åker den sträckan så passerar man en liten by som heter Matamata. För femton årsedan var det i stort sett bara invånarna själva som visste att den fanns. Idag är den känd över hela världen som Hobbiton.

Vallfärldsplats för alla Lord of the ring fans då en del av handlingen i de tre filmerna utspelar sig utanför Matamata.

Eller "a LOTR sight! Troligtvis nr 1.

Vi stannade till vid Matamatas turistinformation som vänligt förklarade att vi missat sista visningen för dagen med 15 minuter. Lagom roligt efter att ha kört bil hela dagen i gassande solljus. Shire heter hobernas lilla by där också filmen börjar. Kulisserna finns kvar så man kan få guidade turer. 

Vi åkte då upp mot inspelningsplatsen som ligger 6 km utanför byn och 3 km in på privat område.

När vi kom upp bland kullarna så fanns där ett Shire Cafe precis innan den privata marken började.

Vi stannade till men fick även här veta att nästa visning var imorgon. Men kom igen nu då! 15 min!!

Vi fick inrikta oss på att mata fåren i hagen istället. Vi tog som synes även några bilder. Ok, då får vi återkomma imorgon på tillbakavägen till Auckland från Rotorua tänkte vi.

Vi for de 6 milen till Rotorua och dess sprutande gejsrar, bubblande gyttjepölar m.m.

Nu hade killarna vid det här laget varit mycket duktiga. Åkt ca 35 mil under dagen i strålande solsken (en temperatur på ca 20 grader). Nu när det började att skymma så skulle vi bara handla lite blöjor och hitta något hotell för natten. Tanken var då att starta med lite varma källbad på morgonen och sedan åka tillbaka till Hobbiton.

MEN, när P skulle ta plånboken för att gå in och handla så hittade hon den inte. Den låg inte på sin vanliga plats konstigt nog. Vi vände ut och in på hela bilen men ingen plånbok. Lite svårt att se då det började bli mörkt.

DÅ börjar man svettas lite. Vi befinner oss så långt hemifrån man bara kan. 12 tim tidsskillnad och dess problematik. Ungarna är trötta och hungriga samt åkt bil hela dagen. Inte en krona liggande i bilen heller.

Helt plötsligt känner man sig som en uteliggare på riktigt. Vi har inte pengar att handla blöjor och mat för. Inte heller kan vi ta in på hotell. Bensin kostar pengar också. Hur skall vi ta oss vidare utan att kunna boka flyg (Kreditkortet som används för ID resandet)? När min mor säger att pengar är inte allt så är väl det riktigt. Visst det är sant men det är fanimig bra nära!!

Vi tänker igenom när vi hade plånboken sista gången. Antingen på turistbyrån eller kanske i Hobbiton?!

Ok, bara att sätta sig och köra tillbaka. Många tankar far igenom huvudet nu. Vi kan inte betala något: hotell, bensin, mat etc.

Pernilla är väl inte direkt på bästa humöret nu.

Vi skulle delat upp vissa kort och kontanter redan för någon månad sedan då vi åter inte visste var plånboken var.

NU är dom det om det skulle hända igen!

Adam har vaknat och vi försöker förklara situationen. Jodå han förstår men tycker i nästa veva att vi skall äta på Subway och ytterliggare någon minut senare att vi skall ta in på ett hotell så att vi får sova. Visst vännen men VI HAR INGA PENGAR och känner ingen på det södra halvklotet. Närmaste vännerna finns 13 timmars flygtid bort.

Väl tillbaka i Matamata så kollar vi runt utanför turistbyrån, kikar genom alla fönster men utan resultat. Måste sett ut som tjuvar som rekat inför en stöt.

P säger då att vi får åka till polisen. Sagt och gjort, C går in på polisstationen och förklarar situationen. Han tittar ut på sin hungriga och trötta familj som sitter i bilen utanför. Skäms iom att det är han som har slarvat bort plånboken givetvis.

Den trevlige polismannen tar gärna en anmälan. Jippi, hurra, NOT!

Vi fyller på lite vatten och P går på toan. Han säger att försök att förhandla med motellet i byn. Förklara situationen så kanske ni kan betala imorgon om ni hittar plånboken. Hmmmm.

Vi diskuterar lite hur många dagar det skulle ta för att få hit pengar hemifrån nu när vi inte har några kort att överföra pengar till.

Vi diskuterade t.ex. om farfar Leif kunde skicka pengar till polismannens konto så att vi kunde ta ut dom fort den vägen.

Planet till sydön går t.ex. kl 0700 på Lördag morgon.

Efter lite prat fram och tillbaka så säger han plötsligt. Vi kan åka till McDonalds, jag betalar. Jättesnällt men vi måste nog hitta ett boende också och helst innan det stänger. Ja men jag kan betala för det också! Eeeeh? Jag kör före och visar vägen så kan Adam åka med i polisbilen. Framme vid motellet hoppar Adam ut med ett stort smile på läpparna, men motellet är stängt.

Privatspanare Pernilla har under tiden kollat igenom alla bilder i kameran och upptäckt en bild som visar att Christians ena ficka putar onormalt mycket när han hjälper killarna att mata fåren. Det kan bara tyda på två saker. Antingen så har han med sig sin tjocka plånbok (kvitton) upp dit i fickan. Eller så är han väldigt exalterad för det här med fårmatning........uuuuh! Vi satsar på alternativ nr 1.

Då tar vi McD så åker jag ned till stationen och kollar några saker säger poliskillen.

Han säger också att om det inte löser sig med boende så får ni sova hemma hos oss!! Jag ber frugan fixa extrasängar. Wow!

Inne på McD får vi vår mat betalad av polisen Garreths egna pengar och personalen ser lite undrande ut.

En överlycklig Adam, trots rådande sits.

När vi ätit upp så förklarar vi lite för personalen vad som hänt. Ohhhh, ät vad ni vill, vi bjuder säger dom då!! Är alla i NZ så här snälla frågar vi och får till svar att ni hade väl gjort samma sak om det hade varit omvänt?

Självklart säger vi och tittar på varandra.

Nu har Garreth kommit tillbaka och förklarar följande:

Han har pratat med tjejen som stängde turistbyrån. Hon är 99 % säker på att det inte låg någon plånbok kvar där. Skiiiiit också!

Nu ringer han ett samtal till familjen Alexander som äger Hobbiton marken och frågar om de har hört något om en plånbok.

Och jodå, det har dom!!!!!! Chefen på Shire cafe hittade den ute på ett fika bord kl 19.20 när han åkte förbi på vägen utanför.

Den låg alltså inte inne i cafet som vi kanske trodde. Vi var de sista som besökte cafet innan de stängde för dagen. Kl 1920 börjar det att bli mörkt så det är helt otroligt att han såg den.

Bordet som plånboken låg på.

Henry

Hobbit hus (kommer mer i nästa inlägg.

Vi åker hem till Chefen med poliseskort ibland med blåljus till Adams stora förtjusning.

Vilket kärt återseende det blev med herr plånbok!

Efter att vi stått och pratat en timme tillsammans så bestämde vi oss för att än en gång åka tillbaka till Rotorua och börja morgondagen där som planerat.

Kl 2330 kom vi dit för andra gången. Snabbt in och köpa blöjor för dessa var helt slut innan vi kom in på hotellet några minuter efter midnatt. Adam slocknade direkt men Edvin som sovit en bra stund var nu vaken. Han började nu istället riva telefonkatalogen i småbitar under två timmar innan även han somnade.

Vilken dag/kväll det blev som slutade på bästa sätt men som lika gärna kunde slutat i total katastrof!

Dagen efter gick halva dagen åt till att jobba som blomsterutkörare : )

Jag måste säga att Pernilla var strong i denna sits, samtidigt som hon var arg, oerhört ledsen, rädd och förtvivlad. Hon bestämde att nu åker vi dit, gör si o så, polisen, uppsöker ngt socialkontor etc. Jag blev nästan helt handlingsförlamad. Det brast för henne många ggr kan jag säga, speciellt när alla människorna påvisade så mycket hjälpsamhet.

Vi tyckte att vi hade haft tillräckligt med strul när vi vi fick vänta på biljetter i Sydney. Det var ju bara en droppe i havet mot detta!