Our heroes Henry and Garreth!

Här skall ni få höra vad vi råkat ut för!!!

Först några ord på engelska till våra hjältar Mr Henry Horne som är sales and operations manager at Hobbiton tours samt till Matamata Police Officer Garreth Agustus.

Once again a BIG thank you for finding and helping us in our difficult situation. We are sorry that the writing down is in Swedish and not in English.

We have tried to tell the story as it was for the people back home. Now we are staying a few days in Queenstown to look at all the fantastic places down here and also try the Shotover Jet.

Take care, you are our heroes!

Pernilla and Christian

Vi kom inte till Queenstown (längst söderut i Southland på New Zeeland) som var planen då den flighten var full. Istället hamnade vi i Auckland (längst norrut i Northland). Nort/Southland är NZ:s två huvudöar. Så i stället för att hamna i Ystad så hamnade vi i Kiruna typ!

Nåväl, här är det ju tvärtom med vädersträcken. Söder är kallast och norr är varmast. Vi tog ett snabbt litet familjemöte om vad vi skulle hitta på och kom fram till att vi skulle åka till Rotora som är en liten by i bergen med mycket termalisk aktivitet (Gejsrar, muddholes, varma källor etc.).

Många har sagt det före oss men det tål absolut att upprepas.

Detta land kan inte beskrivas i ord eller bilder utan måste upplevas. Oturligt nog så ligger det så långt bort som vi Svenskar kan resa om vi inte skall ge oss iväg till månen igen.

När vi åker den sträckan så passerar man en liten by som heter Matamata. För femton årsedan var det i stort sett bara invånarna själva som visste att den fanns. Idag är den känd över hela världen som Hobbiton.

Vallfärldsplats för alla Lord of the ring fans då en del av handlingen i de tre filmerna utspelar sig utanför Matamata.

Eller "a LOTR sight! Troligtvis nr 1.

Vi stannade till vid Matamatas turistinformation som vänligt förklarade att vi missat sista visningen för dagen med 15 minuter. Lagom roligt efter att ha kört bil hela dagen i gassande solljus. Shire heter hobernas lilla by där också filmen börjar. Kulisserna finns kvar så man kan få guidade turer. 

Vi åkte då upp mot inspelningsplatsen som ligger 6 km utanför byn och 3 km in på privat område.

När vi kom upp bland kullarna så fanns där ett Shire Cafe precis innan den privata marken började.

Vi stannade till men fick även här veta att nästa visning var imorgon. Men kom igen nu då! 15 min!!

Vi fick inrikta oss på att mata fåren i hagen istället. Vi tog som synes även några bilder. Ok, då får vi återkomma imorgon på tillbakavägen till Auckland från Rotorua tänkte vi.

Vi for de 6 milen till Rotorua och dess sprutande gejsrar, bubblande gyttjepölar m.m.

Nu hade killarna vid det här laget varit mycket duktiga. Åkt ca 35 mil under dagen i strålande solsken (en temperatur på ca 20 grader). Nu när det började att skymma så skulle vi bara handla lite blöjor och hitta något hotell för natten. Tanken var då att starta med lite varma källbad på morgonen och sedan åka tillbaka till Hobbiton.

MEN, när P skulle ta plånboken för att gå in och handla så hittade hon den inte. Den låg inte på sin vanliga plats konstigt nog. Vi vände ut och in på hela bilen men ingen plånbok. Lite svårt att se då det började bli mörkt.

DÅ börjar man svettas lite. Vi befinner oss så långt hemifrån man bara kan. 12 tim tidsskillnad och dess problematik. Ungarna är trötta och hungriga samt åkt bil hela dagen. Inte en krona liggande i bilen heller.

Helt plötsligt känner man sig som en uteliggare på riktigt. Vi har inte pengar att handla blöjor och mat för. Inte heller kan vi ta in på hotell. Bensin kostar pengar också. Hur skall vi ta oss vidare utan att kunna boka flyg (Kreditkortet som används för ID resandet)? När min mor säger att pengar är inte allt så är väl det riktigt. Visst det är sant men det är fanimig bra nära!!

Vi tänker igenom när vi hade plånboken sista gången. Antingen på turistbyrån eller kanske i Hobbiton?!

Ok, bara att sätta sig och köra tillbaka. Många tankar far igenom huvudet nu. Vi kan inte betala något: hotell, bensin, mat etc.

Pernilla är väl inte direkt på bästa humöret nu.

Vi skulle delat upp vissa kort och kontanter redan för någon månad sedan då vi åter inte visste var plånboken var.

NU är dom det om det skulle hända igen!

Adam har vaknat och vi försöker förklara situationen. Jodå han förstår men tycker i nästa veva att vi skall äta på Subway och ytterliggare någon minut senare att vi skall ta in på ett hotell så att vi får sova. Visst vännen men VI HAR INGA PENGAR och känner ingen på det södra halvklotet. Närmaste vännerna finns 13 timmars flygtid bort.

Väl tillbaka i Matamata så kollar vi runt utanför turistbyrån, kikar genom alla fönster men utan resultat. Måste sett ut som tjuvar som rekat inför en stöt.

P säger då att vi får åka till polisen. Sagt och gjort, C går in på polisstationen och förklarar situationen. Han tittar ut på sin hungriga och trötta familj som sitter i bilen utanför. Skäms iom att det är han som har slarvat bort plånboken givetvis.

Den trevlige polismannen tar gärna en anmälan. Jippi, hurra, NOT!

Vi fyller på lite vatten och P går på toan. Han säger att försök att förhandla med motellet i byn. Förklara situationen så kanske ni kan betala imorgon om ni hittar plånboken. Hmmmm.

Vi diskuterar lite hur många dagar det skulle ta för att få hit pengar hemifrån nu när vi inte har några kort att överföra pengar till.

Vi diskuterade t.ex. om farfar Leif kunde skicka pengar till polismannens konto så att vi kunde ta ut dom fort den vägen.

Planet till sydön går t.ex. kl 0700 på Lördag morgon.

Efter lite prat fram och tillbaka så säger han plötsligt. Vi kan åka till McDonalds, jag betalar. Jättesnällt men vi måste nog hitta ett boende också och helst innan det stänger. Ja men jag kan betala för det också! Eeeeh? Jag kör före och visar vägen så kan Adam åka med i polisbilen. Framme vid motellet hoppar Adam ut med ett stort smile på läpparna, men motellet är stängt.

Privatspanare Pernilla har under tiden kollat igenom alla bilder i kameran och upptäckt en bild som visar att Christians ena ficka putar onormalt mycket när han hjälper killarna att mata fåren. Det kan bara tyda på två saker. Antingen så har han med sig sin tjocka plånbok (kvitton) upp dit i fickan. Eller så är han väldigt exalterad för det här med fårmatning........uuuuh! Vi satsar på alternativ nr 1.

Då tar vi McD så åker jag ned till stationen och kollar några saker säger poliskillen.

Han säger också att om det inte löser sig med boende så får ni sova hemma hos oss!! Jag ber frugan fixa extrasängar. Wow!

Inne på McD får vi vår mat betalad av polisen Garreths egna pengar och personalen ser lite undrande ut.

En överlycklig Adam, trots rådande sits.

När vi ätit upp så förklarar vi lite för personalen vad som hänt. Ohhhh, ät vad ni vill, vi bjuder säger dom då!! Är alla i NZ så här snälla frågar vi och får till svar att ni hade väl gjort samma sak om det hade varit omvänt?

Självklart säger vi och tittar på varandra.

Nu har Garreth kommit tillbaka och förklarar följande:

Han har pratat med tjejen som stängde turistbyrån. Hon är 99 % säker på att det inte låg någon plånbok kvar där. Skiiiiit också!

Nu ringer han ett samtal till familjen Alexander som äger Hobbiton marken och frågar om de har hört något om en plånbok.

Och jodå, det har dom!!!!!! Chefen på Shire cafe hittade den ute på ett fika bord kl 19.20 när han åkte förbi på vägen utanför.

Den låg alltså inte inne i cafet som vi kanske trodde. Vi var de sista som besökte cafet innan de stängde för dagen. Kl 1920 börjar det att bli mörkt så det är helt otroligt att han såg den.

Bordet som plånboken låg på.

Henry

Hobbit hus (kommer mer i nästa inlägg.

Vi åker hem till Chefen med poliseskort ibland med blåljus till Adams stora förtjusning.

Vilket kärt återseende det blev med herr plånbok!

Efter att vi stått och pratat en timme tillsammans så bestämde vi oss för att än en gång åka tillbaka till Rotorua och börja morgondagen där som planerat.

Kl 2330 kom vi dit för andra gången. Snabbt in och köpa blöjor för dessa var helt slut innan vi kom in på hotellet några minuter efter midnatt. Adam slocknade direkt men Edvin som sovit en bra stund var nu vaken. Han började nu istället riva telefonkatalogen i småbitar under två timmar innan även han somnade.

Vilken dag/kväll det blev som slutade på bästa sätt men som lika gärna kunde slutat i total katastrof!

Dagen efter gick halva dagen åt till att jobba som blomsterutkörare : )

Jag måste säga att Pernilla var strong i denna sits, samtidigt som hon var arg, oerhört ledsen, rädd och förtvivlad. Hon bestämde att nu åker vi dit, gör si o så, polisen, uppsöker ngt socialkontor etc. Jag blev nästan helt handlingsförlamad. Det brast för henne många ggr kan jag säga, speciellt när alla människorna påvisade så mycket hjälpsamhet.

Vi tyckte att vi hade haft tillräckligt med strul när vi vi fick vänta på biljetter i Sydney. Det var ju bara en droppe i havet mot detta!

Lite livstecken från downunder!

Kustvägen mellan Sydney och Melbourne var riktigt slingrig med branta stup ner i vattnet.

Er omtanke värmer verkligen när förfrågningar väller in och undrar hur vi mår, hur vi har det etc när det rådit bloggtorka här. Men nu kommer nog världens längsta...............

Vi fixade ju som sagt ett modem som fungerade ok i husbilen, men med lite si och så med ström så blev det ju inte tillfredsställande ändå, samt ett uruselt databatteri som håller ca en timma vid fulladdning.

Vår husbilstripp är nu till ända.Vi lämnade den i Melbourne i fredags och tog flyget tillbaka till Sydney. Tanken vart en natts övernattning här för att dagen efter flyga vidare till Nya Zeeland. Nu har vi bott här i fem dygn. Vi har haft biljett strul (allt bokas via nätet) så därför blev det några extra dagar här, då supporten hemma inte började jobba innan igår. Nu verkar det till att ha löst sig. C fick igår gå till ett internetcafé och logga in sig och vips så fungerade det igen. Några små Edvinhänder har varit på tagentbordet, vad som hänt fattar vi inte, får se om de kan hjälpa oss vidare med detta ikväll. Men om allt går som det skall så flyger vi imorgon bitti vår tid till Nya Zeeland (kl 2200 tisdag er tid). Ser halvbra ut gällande platser dock. Inte nog med det, just i vår lgh fungerar inte nätet så varje gång vi ska ut på nätet så får vi snällt ta hissen ner till receptionen. Ja datan är viktig för oss, kommunikation med er, läsa vad som händer i vida världen, boka flygbiljetter mm. Vi har nu också ett nytt telefonnummer om ni skulle behöva nå oss: +61424299384

Om vi börjar där vi slutade sist så har vi aldrig kört i så mycket tvära kurvor och branta upp och nedförsbackar. För att tillslut köra rakt fram på platt mark! Vi har ju i stort sett hållt oss utned kusten hela tiden och det har varit många fina "kodak moments". Men liksom hemma så blir gör ju sig bilderna bäst om vädret är fint. Kör man in i en nationalpark här så är det inte som hemma där man oftast kör ut efter ca en 20-30 min. Här kanske man kommer ut nästa dag. Vi såg ett vykort igår där dom hade fått plats med hela Europas alla länder på kartan av Australien! Det är MYCKET STORA avstånd.

Landskapen har skiftat från tät regnskog till gröna kullar, gula slätter till röd jord. Samt givetvis massor av hav och stränder.

Känguru har vi nog sett ett trettital ute på fälten längst vägen och som tur är så har dom hållt sig där.

Husbilen var ok men som med allt man hyr så hade den en del defekter vilket var lite störande. Hur som helst så är det precis som stugan på Furet nyttigt att man bor lite enklare ett tag så att man uppskattar alla bekvämligheter som finns i hemmet.

Om man t.ex. inte har tillgång till ström så faller familjelivet ganska fort ihop som ett korthus. Med facit i handen är vi nöjda med de nio dagarna i bilen men kommer nog att köra med vanlig bil i NZ för att sedan bo på motell. Temperaturen är ju dessutom lägre där vilket gör att det nog blir bättre att vakna upp i t.ex. en varm stuga istället för husbilen. Adam och Edvin älskade bilen och hade nog gärna sett att vi haft den kvar. Knappt ett gnällande under de 150 milen. Så fort E såg bilen gick han in och satte sig snällt i sin bilstol.

Regnskog är som namnet antyder fuktig och varm.

Gröna kullar

Platta betesmarker

Många fina vyer

Dessa lyckades hålla sig undan.

Wombats är lika hårda som grävlingar.

Låååånga lastbilar

Jorden är bra röd ibland.

Beachboy 1

wavesurfingschool

Beachboy 2

Vi kan nästan alla lekplatserna utmed kustvägen vid namn och plats.

Ny kompis med roliga bilar (som jag krocktestade genom att kasta dom).

Vi träffade åter på våra vänner kakadu(v)orna som vi matade en f.m.

Tom Adam och Edvin vågade sig på att mata efter en stund.

Vi måste verkligen ge Australien en eloge för alla deras fina parker och lekplatser som vi har betat av en efter en. Det är alltid fräsch och fint samt allt gräs överallt är alltid nyklippt! Ofta ligger de vid havet med en fantastisk utsikt. Att sitta där och se barnen leka medan allehanda vackra fåglar flyger förbi en är fantastiskt.

Adam uppe på sin och pappas våning.

Påskkärring, muslim eller kanske bara trött?

Just det, trött.

Edvin Dino Bjerborn hittade en dag bilen som han är döpt efter. Ferrari Dino efter Enzos son Dino Ferrari.

Vi stötte även på en full (dock mkt trevlig) Ryss/Australiensare som en tisdagsmorgon hade varit och köpt tre flaskor rysk vodka! Han ville att vi skulle bo i hans stora flotta villa med egen pool, badrum, flera sovrum så länge vi ville och givetvis gratis men vi tackade nej till det flotta erbjudandet. Erbjudandet vart just i den sekunden rätt lockande annars då det var mycket som strulade och vi hade kunnat spara en del slantar.

Stranden i Apollo Bay.

Trams och flams.

Åter tillbaka i Melbourne så stötte Adam ihop med två tjusiga tjejer från " the outback" på en lekplats i någon park. Flickorna förklarade som den mest självklara sak i världen varför man hade boots och cowboyhatt. För skydd mot solen samt så att vi inte blir bitna av ormar. Till skillnad från Pernilla som bara trodde att det var för utseendet så förklarade tjejerna att de så gott som dagligen stöter på ormar på sin farm. (Vi har inte sett en endaste orm i det vilda på snart tre veckor.)

Efter att ha tillbringat första halvan av dagen i parken så tog vi oss en tur i Albert park där dom körde Formel 1 några dagar tidigare. Vilket jättejobb att bygga upp och riva ner alla grejor som måste till för ett lopp. För övrigt en jättefin bana och park med yacht club i sjön.

9 sekunder långsammare än Schumachers tid var vi med husbilen men var ändå nöjda med det.

Vi sov även inne på F1 området sista natten då det inte är helt enkelt att hitta en camping inne i 3 miljoners staden Melbourne.

Man facineras lite av dessa stora städer. Som t.ex. att Sydney som har ca 5 miljoner invånare har ett mindre busstorg än lilla Borås. Men det funkar alldeles utmärkt ändå, bara lite mer trafik in och ut.

Vi skippade en tur upp på 88:e våningen i södra halvklotets högsta byggnad då Australiensarna som vanligt ville ha hutlöst betalt. 300 kr per person för att åka upp och gå ut på ett litet glasgolv som sticker ut tre meter. (I Bangkok så var detta gratis.)

Vi tog oss en tur till ytterliggare en park som heter Fitzroy park. Där kan man titta på Cooks cottage vilket var äventyraren Capten Cooks hus och som också skall vara det äldsta/första huset i Australien!?

Annars tyckte Adam att parken påminde mycket om en F1 bana och vi kan inte annat än att hålla med.

Cricket är ju som alla vet en riktig fjant "sport" och där det bara är "Aussies", Britter och Indier som bryr sig.

Deras Ethiad stadium i Melbourne rymmer 100 000 åskådare och var väl i sanningens namn lite mer imponerande än Borås Arena, Guldfågeln Arena eller vad dom nu heter.

Qantas stod för transporten tillbaks till Sydney. Första gången vi åkte med dem. Jättebra personal hade dem och vi fick de sista tre stolarna, phu! Men deras flygvärdinnekläder får nog en överkryssad geting i betyg, hemska ormskinnsliknande klänningar som inte passar på 50+ damer med bäst före datum som gick ut redan på 70/80 talet!

I ankomsthallen stod det en motorcrosscyckel vilket gjorde pojkarnas dag komplett. När vi landat kl 2130 så hade vi fortfarande inte bokat hotell vilket kanske inte är helt normalt när det gäller barnfamiljer. Detta tog lite tid då de flesta vanliga hotellrummen i Sydney kostar från1300 kr och uppåt.

Vi valde återigen Meriton Appartments vilket är skönt då det finns tvätt och torktummlare i lägenheten. Mycket bra efter en vecka i husbil.

Hej igen Sydney!

Skönt med sovrum, v-rum och kök som tillsammans är större än 5 m2!

Adam, likaså vi har av och till stor längtan efter att laga mat hemma vilket kanske inte är så konstigt. Det blir väl som oftast pasta och köttfärssås, men i alla fall. Det slår trots allt ibland restaurangbesök.

Han har handlat, fixat fin dukning, "lagat" maten och sedan tagit hand om disken vilket givetvis gör en förälder stolt.

Varsogoda

Ibland kan internetuppkopplingen vara lite si och så.

Igår så uppfyllde vi löftet om att träffa känguru, koala och alla de andra Australiensiska djuren på lite närmare håll än från bilfönstret.

Vi såg faktiskt även en koala på kustvägen mellan Sydney och Melbourne. Massor av bilar hade stannat för att skåda detta.

Wombat

Känguru finns i alla storlekar från små harar till 2 metersbjässar som man inte vill ha i vindrutan. Vi har säkert sett ett trettiotal längst vägen, turligt nog har de hållt sig ute på fälten eller i diket.

De stora kan hoppa jämfota upp till tolv meter mellan hoppen i en fart av 60 km/h. Försök ni det därhemma att hoppa jämfota i 60 km/h!

Kängurun kan även hoppa över ett tre meters staket.

Det enda de gör hela dagarna är att sitta/ligga och lata sig för att kanske röra sig lite i gryning eller skymning för att äta.

Mycket närmare än så här kommer man inte.

Stora att få i vindrutan!

Gulliga kan dom vara också.

En Emu är en strutsliknande varelse som verkar vara mycket korkade av personalens beskrivande. Ett minne som en guldfisk ungefär. Men det kan ju inte den stackars emun rå för! De spatserade fritt mellan besökarna och tyckte att Edvins stortå smakade gott (till Edvins ljudliga protester). Likaså hans napp ville de åt. En av personalen hade blivit av med sitt diamantörhänge, hon fick snällt vänta en hel dag innan det kom ut den naturliga vägen.

Hade du vågat vara här Chrille?

Många dödliga saker finns det också här.

Det samma gäller koalan som sover mellan 18-22 timmar/dygn. De äter som alla säkert vet bara eucalyptusblad. Av dessa får de bara ut ca 10% energi vilket gör att koalan dom alltid är slö och trött.

De dricker inte ens utan äter bara bladen.

(Skulle vara spännande att ge dem ett dextrosol paket)!

Annars tänker man att eucalyptusblad är ett sorts blad men det finns faktiskt över 400 olika sorter! (Snacka om värdelöst vetande.)

Annars framgår det väl av mängden bilder att koalabjörnen är lika söta och mjuka i verkligheten som på bild. Det var svårt att lämna dem igår, efter att ha tillbringat hela em med dem. Killarna hade nog gjort vad som helst för att få ta med sig en i ryggsäcken hem.

Edvin var rejält trött när han kom hem!

Eller snarare båda två.

Hej då igen Sydney. Vi ses igen om ca en vecka!

Nu har vi inte råd att stanna kvar här längre. Då får vi nog rulla ut sovsäcken som personen på bilden och sätta Adam och Edvin med varsin pappersmugg i näven.

I New Zeeland hoppas vi att vi är när ni vaknar på Onsdagsmorgonen.

För övrigt så händer det ju hur mycket som helst när man far runt så här. Allt får ju givetvis inte plats och man får ju framförallt inte med allt på bild. Häromdagen så stod vi och väntade på bussen. P frågade någon förbipasserande om vägen. Edvin ville springa iväg så C tog några steg för att hålla i honom. Då rullade vagnen iväg några meter och där kom det en blind med käpp som traskade rakt in i vagnen. Hon vände sig sedan om och gick rakt in i personen som P pratade med. Allt gick bra och den blinde personen skrattade också åt kaoset. Små roliga saker i vardagen.

Nu så spelas tydligen den fjärde och femte Tolkien filmen in i NZ, The hobbit. Vi får se om vi ser några hober, dvärgar, alver eller orcher när vi landar där. Hur som helst så verkar det vara ett väldigt vackert land. C tycker att det skall bli spännande (som aldrig fryser). P är inte lika entusiastisk. Här i Sydney har temperaturen verkligen skiftat. Grejen är att även om temperqaturen är över 20 ibland så fryser P nu, snacka om att ha aklimatiserat sig. Hon återvänder hellre till Thailand och 35-40 gradig värme!

NZ är för övrigt så långt bort från Svedala som man kan komma. (Så länge man inte vill ta båten 160 mil sydöst ut från Wellington.

Vi bloggar igen när vi har internet, ström och allt annat som skall till för att få iväg ett inlägg. Ha det gott så länge i vår värmen.